Duumpad 592 m

Denna rekommenderade bok gavs ut år 2006, och det var Per Brinkemo, journalist som har skrivit boken. Han har skrivit boken genom att intervjua Ahmed, och därmed spelat in intervjuerna och skrivit denna bok.

Berättelsen som är baserad på den verkliga historien om den somaliska pojken Ahmed är en mycket gripande, rörande och spännande bok enligt mig. Ju mer man närmade sig slutet desto mer höjdes spänningen. I och med det tyckte jag att dem borde ha berättat mer i detalj vad som hände med Ahmed efter den stora händelsen; att han kom tillbaks till Sverige.
Boken var lite svår att förstå i början med tanke på att de ”hoppade” från de olika länderna och situationerna. Annars kommer jag inte på några andra speciellt negativa saker med boken. I min åsikt så krävs det rätt så hög koncentration och förståelse för att läsa boken, och man bör kunna sätta sig in i andras situationer i och med att det är så otroligt många dilemman i boken. När jag läste boken kände jag mycket medlidande, jag blev till och med gråtfärdig. Något som jag är verkligen lärt mig ur denna bok är att man bör i vilken situation som helst, även om hoppet verkar helt hopplöst aldrig ge upp.
Nu menar jag inte vid ett sådant tillfälle då man blivit dumpad. Utan vid vilket sammanhang som helst, vad det än gäller!

Om jag hade varit i Mogadishu och varje dag i uppreppning gjort samma sak och levt under eländigt förhållande skulle jag förmodligen inte ens orkat med att leva eller kämpa. Jag hade inte ens vågat drömma om att få åka tillbaks till Sverige på grund av den lilla möjligheten. Aldrig hade jag vågat fundera på att samla ihop pengar; för att i ett antal dagar åka genom ett gäng farliga och olika städer till ett annat land. Förmodligen hade jag gett upp efter första besöket på den svenska ambassaden också. Det jag vill framhäva är att Ahmed hade mycket tålamod under tiden han bodde i både Norge, Somalia och Etiopien.

Förhoppningsvis kanske ändrar denna boken inställningen på föräldrar som har tankar liksom Ahmeds ”låtsasföräldrar”. D.v.s att dumpa sitt barn i ett nästan främmande och mycket utsatt land. Kanske minskar antalet dumpade barn drastiskt med hjälp av denna bok?

En händelse ur boken, som dock inte var någon speciell händelse var när han hjälpte till med hemsysslor; när han satt ner, alldeles tyst och hjälpte till med maten utan att ge ett ljud ifrån sig. Det hade blivit en vana och rutin helt enkelt. Att vakna upp varje morgon i ett främmande hus, hämta vatten tidigt i gryningen, hjälpa till med hushållet, äta mat och sova. Varje dag gjorde han detta, han begärde ingenting. Främlingarna (männen) som hånade och klandrade honom ignorerade han starkt nog.

Han kände att det inte var nödvändigt att börja skrika efter hjälp eller liknande, just eftersom han kände att han levde inom ramar och att det inte fanns några utvägar. Dessutom nämnde Ahmed i texten att han levde som i vakuum under tiden han bodde i Somalia, vilket jag på ett vis har förståelse för. När jag satt och läste om när Ahmed t.ex. gick ut och satte sig utanför huset för att röka och rensa sina tankar måste livet ha känts helt hopplöst och meningslöst. Det borde ha känts meningslöst. Jag kunde verkligen leva mig in i hur han kände sig.

För att ta en mer specifik och mer utmärkande situation så kan jag nämna ett annat fall. Exempelvis då Ahmed besökte ambassaden med höga förhoppningar och fick ett nekande och hänsynslöst svar av kvinnan som satt i receptionen bakom ett pansarfönster. Kvinnan hade efterfrågat Ahmeds pass, men Ahmed påstod att han varken hade något pass eller andra sorters legitimationer som visade hans identitet. Som svar av den etiopiska kvinnan i ambassaden fick han ” Tyvär, då kan vi inte göra någonting för dig ”. Då jag läste det blev jag faktiskt förbannad.
Efter allt slit, allt hopp om att få åka tillbaks till Sverige, och efter all tid i Somalia får han ett sådant respektlöst svar. Varför kunde hon inte ge honom lite hopp istället för ingenting? Eller framför allt formulerat och förklarat sig bättre från början?

Kanske hade hon haft en dåligt dag eller liknande, men det är absolut ingen ursäkt. Om man jobbar i ambassaden, dit ”dumapade” barn söker sig till för att få åka tillbaks till sitt hem så ska man kunna hantera sådana situationer på ett bättre sätt. Det var inte speciellt professionellt av henne!

Det som gör att svenskars och somaliers ser på saker/tänker på olika sätt beror mest på att man har olika religioner och kutlurer. I detta fallet får inte Ahmed vara ute sent på kvällarna eller träffa sina svenska kompisar. Och om man inte har kunskap om kulturkrockar så kanske man inte har förståelse till varför reglerna förekommer.

Liknelser:

Ahmed vissnar som en ”ovattnad” blomma

Ahmed ropar på hjälp liksom i ett vakuum